Kvällens fräckis: Blå chips!

I min stad har det öppnat en ny butik. Där finns ekologiska och närproducerade produkter. Bland annat blå potatischips! De är bra mycket godare än de ser ut kan jag säga. Och då är de ändå bra mycket snyggare än potatismoset jag hört ryktas att min sambo kokat ihop av samma potatissort en gång tiden. Enligt uppgift var det förvillande likt cement.

Min granne med slagborren har gift sig!

I helgen gifte sig en av mina allra bästa vänner från studietiden. AM är några år äldre och blev sedermera både min storasyster, vän och närmaste granne under de tre år vi tillbringade i samma klass och studentkorridor. Hon hade alltid nära till ett smittande skratt, en slagborr och livsnödvändiga kunskaper.

Bland annat lärde hon mig att lägga en snygg eyeliner, laga annat än makaroner på spisen och skapa formatmallar i Word. Och så var hon drottningen av kårens dansgolv, vilket hon för övrigt säkerligen fortfarande är. Under bröllopsfesten bjöd hon på både en och två spagat. Än en gång grattis min älskade vän! Och grattis till brudgummen, som fått världens bästa fru!

Underbara Gotland

Den bästa tacopajen!

En ganska stor del av mitt studentliv gick åt till att äta mat med andra studenter - ett nöje som gick utmärkt att kombinera med både skvaller och tentaplugg. En kväll var vi hemma hos Linn och lagade tacopaj efter Cecilias recept. Jag säger bara: SUCCÉ! Receptet plitades noggrannt ner och sparades i receptpärmen. Och idag kändes som en bra dag att ta fram det för att återuppleva ett av alla goda matminnen.




Pajdeg:

100 gram smält margarin

1 ½ tsk salt

3 dl vetemjöl

3/4 dl vatten

Blanda samman och förgrädda i 10 minuter, 250 grader.

Fyllning 1:

500 gram nötfärs eller quornfärs

1 hackad gul lök

1 påse tacokrydd-mix

1 dl vatten

Bryn färs och lök, tillsätt tacokrydda och vatten och låt puttra tills vattnet dunstat.

Fyllning 2:

4 hackade tomater

4 milda hackade feferonis

2 dl crème fraiche

4 msk majonäs

1 krm vitpeppar

Lägg fyllning 2, ovanpå fyllning 1 i pajskalet, toppa med riven ost och grädda i 15 minuter, 250 grader.

En hoj-trip runt Vättern

Jag lever!

Jag har bara lite annat att tänka på för tillfället. Typ semester och utomhusbestyr. Men håll ut (mamma, pappa och eventuella övriga fans). Innan ni vet ordet av är det höst och jag befinner mig i hemmets lugna bloggvrå igen.

En romantisk weekend i Stockholm

I helgen besökte vi vännerna Joanna, Mia och Martin i Stockholm. Vi bodde i en lyxsvit (hotellpersonalens miss i bokningen som blev till vår fördel), gick på Gröna Lund, drack rosévin och åt glass. En helt fantastiskt härlig helg.

Jag ville gärna föreviga det hela med en romantisk pussbild med Hufvudstaden i bakgrunden. Men så här i efterhand inser jag dock att jag måste ha pillat i mig något fruktansvärt olämpligt till frukost den dagen. Typ tio pressade vitlökar eller så.

Jag och mina fina tänder

I fotoalbumet från mina första år finns ett kort som gör att hela familjen, och framförallt Kent, alltid bryter ihop av skratt. Det är taget när jag på begäran visar mina fiiina tänder. Mammas ambition var troligtvis att få till ett vackert fotografi av sin leende dotter. Istället får hon nedanstående - en bild på ett barn som gör precis som hon blir tillsagd, alltså visar sina tänder. Och koncentrerar sig så till den milda grad att hon dessutom skelar en aning.

Fioleri, fiolera

Fiol är ett instrument jag alltid hyst en smula hatkärlek inför. Den är så vacker och ger ifrån sig sagolika toner. Om man lyckas vill säga. Och det är här hatet kommer in. Att spela fiol är svårt. Jäkligt svårt.

Men i våras träffade jag en violinist som lyckades övertyga mig om att det finns hopp även för en sådan som jag. Med det menar jag en som aldrig övat. Som aldrig kunnat tekniken. Men som har för sig att hon gillat att spela folkmusik i orkester.

Idag var det reunion för mig och fiolen. Och jag fick lära om det mesta som jag trodde att jag redan kunde; stämma instrumentet, hålla i stråken och andas. Och framförallt att sluta sträva efter perfektion.

"Det som är en falsk ton i någons öra, är en musikalisk krydda i någon annans. Man blir ingen bra violinist förrän man släpper på spärrarna och vågar spela fel", menade min nyvunne vän och lärare. Och jag fick en känsla av att jag lär ha stor nytta av "fioleriet" även i andra sammanhang i livet.

Helgens kupp!

När alla gäster anlänt till födelsedagskalaset fick de vackert åka igen. Till kyrkan, i en veteranbuss! De två 30-någonting-åringarna överraskade nämligen med att gifta sig. Och brudens bror, jag och Kent fick äran att spela både i kyrkan och på festen. Oerhört nervöst, men ack vilken strålande lyckad dag.